den oengagerade generationen
Kategori: Allmänt
Jag blir så otroligt trött på folk ibland.
Det finns så många som tror att allt bara blir serverat på ett jävla silverfat. Det skulle det kunna vara, om du kunde lyfta på arslet och hämta silverfatet några steg bort.
Något som har tagit upp en stor del av min fritid är vårt skol-IF. Jag skulle vilja beskriva föreningen, och främst styrelsen som en dysfunktionell familj. På grund av den nu förhindrade nedläggningen av Rudbecksskolan har föreningsverksamheten inte kunnat blomstra direkt, om man säger så. Stjärnparaden har klarat sig bra, då Karro delvis fick komma in, men vårt IF kunde ju inte fungera, då reglerna lyder enligt följande: endast elever från samma skola får vara med (under skol-SM då).
Knappt några medlemmar= inga evenemang=inget intresse=inga intäckter= inga evenemang. Ni förstår att det blir ett paradoxalt läge va? Utan en fungerande ekonomi kommer man ingenstans. Gör man inget tjänar man inga pengar.
Och där kom jag och flera nya medlemmar av styrelsen in. Med över tjugo personer i rummet fick ordföranden tigga om att någon skulle visa lite intresse för styrelsen, det var pinsamt. Jag brukar fylla i LOK-stöd, då jag redan är ledare, så att jag kände liksom: äh, det blir skitbra, jag vet hur man gör sen är det bara skriva totalt antal på datorn. Och så fick jag posten stödansvarig. En helt ny styrelse bildades, och vi kom till punkten: vi måste få in pengar till vår verksamhet. Att söka sponsorer är inte det lättaste i en lågkonjunktur (det är väl inte högkonjunktur nu liksom, eller har jag missat något?), men vi försökte. Efter flera avslag från personer jag har frågat, ex.vis affärer och mammas jobb, försökte vi få inventeringstider. När vi meddelade de aktiva om hur mycket vi skulle tjäna på en kväll fick jag som svar:
-Kan man inte bara betala de 300 kronorna och slippa arbeta?
Tja, det står en massa om det där, som ni kan läsa om själva någon annanstans, men föreningar ska finansiera sig själva då de inte betalar skatt så att det där med att bara betala är känsligt. Det som störde mig var sättet människan sa det på. Kollade knappt ens upp från sin iPad. Vad fan är det för attityd? Du är medlem i en förening, där vi lägger ner tid och energi på att du ska åka på SM, och du kan inte tänka dig att spendera 4 timmar på lite arbete?
Det är något med oss ungdomar. Eldsjälar är inte självklara, så som Willy Berggren skrev i sin krönika. Men varför ska folk som faktiskt är drivna inte få tillbaka något på något plan? Lite respons liksom?
Om vi går tillbaka till ekonomifrågan. Vi (jag och en bekant på SISU) lyckades jobba fram ett Idrottslyftsprojekt, som inte kan beskrivas som något annat än en WIN-WIN-situation. Kan inte avslöja så jättemycket om det på bloggen, men det är så himla bra. Det enda som krävs i nuläget är fyra personer som kan lägga ner 90 minuter av sin tid i veckan för arbete. Eller två som är beredda att ta tre timmar av sin tid, vilket som. En viss ersättning är möjlig också. Men nej. Inte en enda person har hört av sig. Noll respons (okej, två kommentarer om att det verkar vara bra, men dessa två personer sitter i samma båt som mig).
Jag kan inte ställa upp på tre timmar i veckan. Jag ska träna minst fyra (10+ timmar) gånger i veckan nästa termin, och ha fyra timmar barnträning, exklusive administration (ibland upp mot 3 timmar i veckan, kommer bli mer nästa år) och resetid. Samtidigt går jag natur, som i mitt fall är ett språkintegrerat program, det vill säga: på engelska. Har hittills inte fått lägre betyg än B och tänker behålla det så. Jag hinner inte. Men jag kunde ändå fixa det här, och jag kan absolut rycka in som suppleant, eller hjälpa med planering.
Trots detta är det så svårt att hoppa av hela allt, om man börjar med något känns det som att man ska slutföra det. Som en slalomtävling. Att åka ur suger ju.
Men...Jag fattar verkligen inte. Är det så svårt att engagera sig lite?
Blir så trött på det här. Kanske är det ändå bäst att vara helt egoistisk, inte se förbi sin egna nästipp och bara köra på?
Fast... Skulle våra tränare inte egagerat sig, så skulle ingen av oss idrottare vara där vi är idag. Motionär eller elit. Din träning har krävt brinnande engagemang, kan man inte ge tillbaka lite? Jag kräver inte att du fixar matar andra med silversked, men du kan väl
Nä, fan vad trött man kan bli.