kahoona

Sa ju att gårdagen var sämst.

Min buss kom aldrig, så att jag skulle springa bort till en busshållplats med en annan linje, hörlurarna fastnar i jackan och pang- mobilen flyger åt helvete och studsar på asfalten.
Jag springer på darriga ben och tar upp den, ser ut som om den mirakulöst klarat sig utan en spricka. Men nej- vid närmare granskning är skärmen kluven, där under plasten.
Ett känsloladdat fall var det, och jag fällde en tår då jag halvsprang vidare för att hinna till bussen. Och bara någon meter från hållplatsen ser jag den åka ifrån mig. Åh... vintertrafik med bilar som inte släpper förbi dig.
Detta ledde till att jag fick ta en tämligen rask promenad genom hela stan, och ändå kom sent till träningen, där jag fick känna på smärta i handlederna åter igen. Så tråkigt med att ha något inflammatoriskt tillstånd i sina arbetsredskap. Det går inte att passa volter utan händer.

-vad tycker ni om min nya berättarstil? Skall jag fortsätta flumma?